Nummer 5 – november 2019 |
Nyheter
Foto: Pär Nordqvist, 2019. Kamera: Nikon D7000.
FÖRELÄSTE OM SIN MISSION I BRASILIEN. Arja Rohlin, med rötterna i Finland, var hjälparbetare i en indianstam i Brasilien i slutet av 1990-talet.
Från finska Kuopio till indianstam i Brasilien
Arja Rohlin gjorde unik hjälpresa till Pataxóindianerna
RÖSTE 19 oktober 2019
Kulturdagen i Röte avslutades med en föreläsning av Arja Rohlin, ett finskt krigsbarn som genomlevt mycket från andra väldskrigets slut fram till i dag. Arja bodde i ett indianreservat i ett par månader 1997 och fick där många erfarenheter av indianernas liv och leverne. Det blev till slut en bok med samma titel som hennes indianska jag – ’’Véra Acé.’’
Från början kommer Arja Rohlin från Finland. Hon föddes 1941 i Kuopio. Under andra världskriget blev hon ett av de 70 000 finska krigsbarn som placerades i svenska fosterhem för att undkomma kriget. Redan som tvååring kom hon till ett barnlöst par i norra Värmland. Det var ett kärleksfullt hem och Arja gjorde sig snabbt hemmastadd, ja rent av rotade sig. Men strax före sin sjuårsdag rycktes hon upp igen. Hon skulle tillbaka till Finland och sin biologiska mamma.
– Jag minns resan till Finland med min svenska pappa. Jag visste inte vart vi skulle. Vi fick åkta både tåg och båt, så det borde ha varit ett stort äventyr för mig, men jag förstod att något var fel när pappa grät, har hon berättat i en intervju för Helahälsingland.se 2013.
Arjas biologiska mamma väntade på henne på kajen. Hon kastade sig över Arja, som inte förstod vem det var, för att ge henne en kram. Enligt henne själv var hon bortskämd när hon kom till Finland.
– Min svenska pappa var präst, jag hade eget rum och vi hade hembiträde, men nu skulle jag helt plötsligt umgås med mina finska syskon. Det var svårt eftersom jag inte kunde språket. Dessutom var det ont om mat.
Efter två kämpiga år i Finland återvände Arja till sin svenska fosterfamilj i Värmland och blev lycklig igen.
– För mig var det att komma hem igen. När mina föräldrar ett par år senare skulle pensionera sig flyttade de till Viksjöfors och det var så jag hamnade i Hälsingland, berättar Arja.
När hon sedan själv blev förälder började hon fundera över hur hennes finska mamma kunnat överge henne. Några år senare avled mamman i cancer men då hade de hunnit försonas.
Äventyr i Brasilien
Det har gått 22 år sedan hennes vistelse hos Pataxó-indianerna i Brasilien i Sydamerika, men hon minns fortfarande det mesta från äventyret. Hon hade fotografen Sonny Thoresen vid sin sida som dokumenterade resan. Tio år senare, 2007, kom en bok ut med titeln ”Véra Acé”, som på det lokala Pataxó-språket betyder ’’Ljust Huvud.’’ Véra Acé var det namn som Arja fick av indianerna i och med att hon adopterades av dem. Boken är en reseskildring med Sonny Thoresens unika bilder. Arja hade den med sig under föreläsningen i Dönjegården.
– Det man kan säga direkt om indianernas liv i jämförelse med vårt är att de har en helt annan inställning till livet och tillvaron. De är mycket rädda om naturen och alla levande varelser, och måste de ta något ber de först om tillåtelse, säger Arja och tillägger att det verkligen borde vara något vi i väst skulle ta efter.
– Här är alla naturresurser en självklarhet och en lika stor självklarhet att använda dem på bra och mindre bra sätt.
Men hur började äventyret i Brasilien? Arjas son arbetade som kock i Rio de Janeiro i slutet av 1990-talet och under ett besök fick Arja möjlighet att följa med ut på olika projekt, som arbete med gatubarn, sociala projekt och med barnhemsbarn. Första vistelsen blev kort, men redan året därpå var hon tillbaka, med ett brev från drottning Silvia, i vilket hon inbjöds att arbeta som volontär vid drottningens mödra- och spädbarnshem i Rio. Men där fanns redan tillräckligt med personal så Arja sökte sig vidare till en favella, en kåkstad vid namn Babelonia. Här lärde hon och en medarbetare vid namn Anders barnen engelska, vilket inte förflöt så jättebra då barnen var ovana att sitta stilla längre perioder och tröttnade till slut även på undervisningen. Kanske skulle teater passa bättre med både psykisk och fysisk stimulans?
Foto: Privat.
ARJA MED PERSONAL. Från vänster indianbyns vicehövding Dilson, universitetsläraren Agusto Oliviera, kallad Guto, Sonny Thoresen och Arja Rohlin. I förgrunden tre av indianbyns barn.
– Jag och min medarbetare Anders bestämde att vi skulle sätta upp en bearbetad version av pjäsen ’’Den lille prinsen’’ och efter några veckors övande väckte vi barnens intresse och efter att hela skolan i Babelonia engagerats blev det premiär efter tre månader, berättar Arja. Till premiären kom dagstidningar och två tv-bolag. Det var stor glädje när barnen fick se sig själva på tv.
Hjälp till flickor i farozonen
När teaterprojektet avslutats blev Arjas nästa jobb på en skola och ett projekt som kallades ’’Trottoarflickorna.’’ Man fångade upp flickor i tonåren som löpte risk att hamna på gatan och erbjöd dem undervisning i handarbete, trädgårdsskötsel, hem och hushåll med mera.
– Flickorna fick välja efter förmåga och intresse. Meningen var att de efter skolan skulle ha en utbildning som gav dem arbete för självförsörjning, säger Arja.
Via sin son fick Arja veta att man på universitetet i Santa Cruz höll på med ett projekt för att hjälpa indianerna i området. En vecka senare flög Arja från Rio till den gamla staden Ilheus, en resa på tre timmar. Därifrån tog det ytterligare en timme att nå Santa Cruz och universitetet, där Arja fick träffa rektorn ganska omedelbart. Mötet resulterade i att hon välkomnades in i indianernas hjälpgrupp.
– Vi gick runt och bekantade oss med universitetet och studenterna. De som jobbade med indianfrågor berättade om sitt arbete. Ett tiotal studenter åkte regelbundet till Hä Häi Häi-stammens reservat i närheten för att hjälpa de omkring 2 000 invånarna till självhjälp, berättar Arja.
För omkring hundra år sedan grundades reservat för indianstammarna i Brasilien, men konflikten mellan dem och ägarna till marken som skulle bli reservat pågick trots regeringsbeslutet. Från början var det portugiserna som fördrev indianerna ut i skogen och upp i bergen i samband med kolonisationen på 1500-talet och därefter blev indianerna en förföljd folkgrupp ända fram till att reservaten byggdes. Men i reservaten var livssituationen inte heller direkt lätt. Skogarna var nedhuggna, marken uttorkad genom erosion och det var ont om bete för djuren. Men med åren har saker och ting förbättrats, även om det gått långsamt.
Missänksamma indianer
Det blev inte lätt för Arja att besöka reservatet, papperskriget med myndigheterna var enormt.
– Jag fick vänta några dagar på besked i staden Cuaraci tillsammans med Guto, en ciceron och medhjälpare. Efter två dagar kom tillståndet. Jag var välkommen dit! berättar Arja.
Väl framme fick hon presentera sig, berätta varifrån hon kom och vad hon ville. Guto, själv halvindian och universitetslärare, fick vara tolk. Indianerna hade ingen aning om landet Sveriges existens och inte heller vad en kamera var. Bymötet kom fram till att indianerna var i störst behov av hjälp med att klara allt det praktiska i reservatet, men de var misstänksamma mot de främmande människorna som kommit och som påstod sig kunna hjälpa. Bakom misstanken låg en händelse där indianerna blivit lurade av en grupp amerikanska forskare som utgett sig för att vara hjälparbetare, men som i smyg tog blodprov på barnen för att få klarhet i varför de drabbades så svårt av för oss vanliga sjukdomar som mässling, röda hund och kikhosta.
Foto: Sonny Thoresen.
FRUKT TILL EFTERRÄTT. Bröderna Preto och Flavio tillreder banan och ananas som efterrätt sedan de ätit lunch.
För att sjösätta projektet krävdes flera medhjälpare och dessa värvades när Arja kort därefter återvänt till Sverige. Då kontaktades Arbetsförmedlingen, kommuner och studieförbund. Bland de ungdomar som anmälde intresse valdes fem ut. Sonny Thoresen, en ung man som studerade till fotograf, ville också följa med och blev projektets officiella fotograf. Väl på plats i Brasilien igen blev det fler frågor och funderingar från indianerna, särskilt gällande fotograferingen. Vem eller vilka skulle Sonny fota? Var skulle bilderna hamna? Och viktigaste av allt, var det farligt att komma med på bild?
– Det blev så att byborna själva fick bestämma vad och vilka som skulle fotograferas, de skulle få se bilderna på förhand, de skulle inte spridas utan deras tillstånd. Beskedet lugnade dem.
Adopterades och fick indiannamn
Under en fest en tid senare blev Arja adopterad av stammen och fick ett indianskt namn, ’’Véra Acé’’, som betyder ’’Ljust Huvud’’. Detta skedde genom en ritual där hövdingen sjöng och mumlade något samtidigt som alla taktfast klappade händerna.
– Sedan rörde han tre gånger vid mina axlar och kysste min panna och därmed var jag en av dem, säger Arja.
– Ett annat äventyr var när jag skulle lära mig att rida. Det ingick liksom i indianlivet att behärska en häst, men jag hade avstått från det av rädsla tidigare. Men nu gick det inte att komma undan längre, så med hjälp av många händer fick de upp mig på en häst, och det blev en rolig stund för alla att se min osäkerhet på hästen, som gjorde precis som den ville, berättar Arja.
Olyckligtvis gick hennes uppehållstillstånd i Brasilien ut innan de svenska ungdomarna hunnit komma på plats.
– I Sverige hade myndigheternas kvarnar malt långsamt men efter en del påtryckningar blev allt godkänt.
Nu är det länge sedan Arja var i Brasilien, det är över 20 år sedan. Hon skulle gärna återvända till reservatet.
– De är alla ’’mina’’ indianer. Jag har lämnat en del av mitt hjärta hos dem.
Ett tjugotal personer lyssnade på Arjas föreläsning och bildvisning i Dönjegården. Hon fick också möjlighet att smaka på kolbullarna, som tillagades i ett tält utanför.
PÄR NORDQVIST
070-365 74 83
FICK LEKTION OM INDIANER. Åhörarna i Dönjegården var inte så många, men dem som närvarade fick veta en hel del om indianer i Brasilien.
Till toppen av sidan |
Tillbaka till Bygdens Nytt nr 5 2019
Tillbaka till Bygdens Nytts startsida
Till Röste.nu startsida